Det engelska skolsystemet skiljer sig ganska mycket från det svenska. Systemet skiljer sig även lite beroende på vilken stad och skola man går i. Största skillnaderna i systemet hittar man när man jämför dem statliga och dem privatägda skolorna. Det är helt enkelt en fråga om pengar.
Dem statliga skolorna är kostnadsfria att gå i men köerna är långa, framförallt om man vill gå på en ”bra” skola med gott ryckte. Saten är skyldig att erbjuda en plats i en statlig skola men de garanterar inte vilken. Dem privata skolorna kostar väldigt mycket pengar och kostnaderna ökar ju äldre barnen blir. Det kan kosta ca 12 000 pund om året att låta sina barn gå i privatskola och utöver den kostnaden måste man betala för skoluniformer med mera. Tyvärr så splittrar detta landet ganska kraftigt och gör att gränserna mellan samhällsklasserna blir väldigt tydliga. Vissa skolor skiljer även på pojkar och flickor en del av deras skoltid och andra skolor kan även vara enbart för det specifika könet. Själv tycker jag inte om systemet då jag tror det kan ge barnen en skev verklighetsuppfattning, förlorad kunskap och brist på livserfarenhet.
De flesta barn börjar i ”nursery” runt 2 år, vilket är motsvarigheten till vårt dagis i Sverige. När barnen fyllt 3 år så börjar dem på ”pre-school” som till skillnad från dagarna på ”nursery” inte bara är fyllda med lek utan också lite lättare inlärning så som våran motsvarighet kallad förskolan eller eventuellt ”nollan”. Barnen lär sig bokstäver, ljudar ord, pratar om kroppen och dess uppbyggnad, hus och boendetyper samt världsdelar och länder. I ”pre-school” väljer föräldrarna själva hur många timmarna barnen ska gå. Vanligtvis går barnen mellan 5-8 timmar per dag, dock brukar dem flesta ha tre tidiga dagar och sluta lite senare dem andra två dagarna. För mig som svensk låter det lite väl tidigt att börja lära sig sådant i den åldern. Det tycker även en del här i England och dessa steg i skolsystemet är därför inte obligatoriska.
Skolplikten träder i kraft när man börjar i ”reception” runt 4-5 års åldern. Till skillnad från i Sverige så börjar de barn som fyller sent på året i en klass med dem som är födda ett år senare och på så sätt mognar i samma takt som de andra barnen. Det är något jag tycker vi borde ta efter i Sverige då det inte alls är ovanligt att man går om en klass på grund av man utvecklas för ”långsamt”. Föräldrarna kan därför välja om man vill låta sina barn hinna bli lite äldre och gå kvar lite längre i ”pre-school”.
Till skillnad från ”pre-school” så får barnen ett betydligt strängare schema i ”reception” med tanke på deras ålder. Barnen går heldagar som är 8 timmar långa och infaller måndag till fredag. Dem har utöver detta även läxläsning tre gånger i veckan.
Lunchen i skolorna har jag i mitt tidigare inlägg om matkultur berättat är ganska onyttig, men man jobbar på förbättringar då problemet har blivit väldigt uppmärksammat. En del äter i skolan för en relativt liten summa och en del andra tar med sig egen lunch hemifrån. Det är ett val föräldrarna helt enkelt gör själva utefter ekonomi och tidsbegränsning.
Efter ”reception” följer de resterande stegen i systemet så som ”high school” och universitet där eleverna jobbar för att uppnå sina drömmar. Drömjobben i England är bland annat att jobba med finans, musik, film och olympisk idrott. Flytta hemifrån är något som är svårt i England, inte på grund ut av ovilja utan att man helt enkelt inte har råd då priserna för bostäder och lokaler över lag är väldigt höga. Dem flesta flyttar därför ganska sent och bor kvar hos sina föräldrar tills man avslutat sin utbildning.
Det finns en del brister i det engelska skolsystemet och ett stort utrymme för förbättringar. Jag känner mig lyckligt lottad att ha växt upp och gått i skolan i ett land som Sverige och jag är säker på att jag kommer ha nytta av det i framtiden då jag tänker bege mig ut i världen, men det är en helt annan historia.
Simma lungt.
Jimmy L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar